Social hållbarhet – en politisk utmaning vi måste ta

Stadshuset i Stockholm tillsatte efter valet en kommission för ett socialt hållbart Stockholm. Stockholm uppvisar på övergripande nivå en fantastisk utveckling när det gäller tillväxt, sysselsättning och ökade inkomster. När om man börjar jämföra stadsdelarna så framträder en mindre smickrande bild. Staden har stora skillnader mellan stadsdelarna och har tendenser att tydligt glida isär – segregationen är tydlig.

Stockholm består av 14 stadsdelsområden och hela 133 stadsdelar, varav 3 utan boende. Södermalm är uppdelat i 9 stadsdelar. Solna skulle med samma mönster resultera i runt 6-7 stadsdelar. Solnas genomsnitt är säkert än bättre än Stockholms eller i partiet med Kungsholmens eller Brommas. Men inom Solna skulle vi även se tydliga skillnader. Det vi saknar i Solna är en analys av hur det ser ut om vi fördjupar analysen. Det gör rapporten till en både spännande och tidvis rätt jobbig läsning. Den uppvisar en delad stad som ställer krav på politiska beslut för att ge alla mer rätt visa livschanser. Det kan sägas vara utmaningen med social hållbarhet och grunden för en mer rättvis stad där vi inte kan blunda för sociala skillnader.

Begreppet social hållbarhet handlar lite grovt om välfärden och dess fördelning i samhället samt samhällets förmåga att hantera konflikter och problem.

Rapporten bygger på en analys av valbefinnande och hälsa, arbete och försörjning, boende och stadsmiljö samt demokrati och trygghet. I samtliga fält uppvisar staden stora skillnader som inte går att bortse ifrån.

I Rinkeby-Kista har 13 % av treåringarna kariesskadade tänder. På Kungsholmen är det mindre än 1 %. Antalet fattiga barnfamiljer har sedan 2004 ökat med 16 %! Det motsvarar befolkningsökningen och är i reella tal runt 2 000 familjer, och ökningen sker inte i innerstaden. 42 % av barnfamiljer i Rinkeby lever i ekonomisk utsatthet, och i hela staden lever 22 000 barn i absolut fattigdom. Siffror och fakta som är hårresande.

Samma mönster följer när det gäller skolresultat. Här ser man två tydliga grupper – dels de som har invandrat och dels de vars föräldrar saknar gymnasieutbildning. Dess två grupper presterar sämre i skolan, trots att skolan har till uppdrag till kompensera, så gör den det inte tillräckligt. 800 elever år 2013 saknade behörighet till gymnasiet.

Samhället stöttar föreningsliv och idrott med både anläggningar och föreningsstöd, men även här finns tydliga sociala skillnader. 58 % av pojkarna i Enskede-Årsta-Vantör är föreningsaktiva, men blott 14 % av flickorna i Skärholmen.

Sysselsättningen varierar mellan 50 – 85 % i stadsdelarna och klart beklämmande är att redan vid krisen på 1990-talet drabbades ytterområdens hårt, och den låga andelen sysselsatta kvarstår än idag 25 år senare. Gruppen som varken studerar, jobbar eller har någon känd aktivitet i åldrarna 20-24 är 2 700 personer eller nästan 5 % av den gruppen. Andelen långtidsarbetslösa har ökar från runt 30 % år 2000 till 50 % idag.

Sista nedslaget i statistiken är att medelinkomstökningarna mellan år 1991 till 2012. 64 % har den ökat den i innerstaden, men bara 1 % ökning i Skärholmen.

Läs rapporten och upptäck den politiska utmaning som social hållbarhet innebär.

Trevlig sommarläsning,

Arne Öberg