Röda korsets ungdomsförbund visar vägen i flyktingfrågan

 

”Min mamma heter också Sara”, berättade Muhammed, 8 år, stolt för mig under ett av mina besök på boendet för ensamkommande flyktingbarn i Stockholm hösten 2004. I huvudet på den då 15-åriga mig snurrade otäcka tankar om vad som kunnat drabba hans mamma. Jag minns inte vad jag svarade. Muhammed hade, tillsammans med sin tre år äldre syster, flytt till Sverige från Somalia. Jag visste inte varför. Det behövdes inte. Jag visste att mitt uppdrag som medlem i en av Röda Korsets Ungdomsförbunds (RKUF) Kompisgrupper var att göra kvällen så rolig att inte heller Muhammed tänkte på varför han lämnat sin mamma.

För att ha råd att köpa ingredienser för julbakning, inträden till museum och bussbiljetter för att ta barnen till ställen dit vi tonåringar, som var uppvuxna i Stockholm, gick för att ha roligt, skramlade vi med bössor och anordnade loppmarknader. Tio år senare, har jag på stan stött på unga vuxna som till sina vänner sagt ”Det här är Sara, min första kompis i Sverige”. Än idag, besöker hundratals volontärer varje vecka boenden för ensamkommande flyktingbarn med uppdraget att vara just en fösta kompis.

Kompisåldern är förbi men jag är fortfarande engagerad i flyktingars situation. Inte längre som en kompis och inte heller som den aktivist jag var i rollen som ordförande för RKUF i Stockholm eller som förbundsstyrelseledamot i RKUF. Utan idag som makthavare. Visserligen i opposition, men ändå med ett ansvar att förändra.

För ett år sedan, när jag fortfarande satt i förbundsstyrelsen för RKUF, skrev jag denna text (se nedan) till Sveriges makthavare. Så nu, när jag själv är makthavare, lovar jag att anpassa mig. I rollen som oppositionsråd i Solna lovar jag att verka för att dessa krav blir verklighet i min kommun.

Men först ska jag hjälpa till som funktionär på det fantastiska medborgarinitiativ som anordnas i Ekenbergskyrkan på fredag för att samla in pengar till människor som befinner sig på flykt.

//Sara Kukka-Salam

 

Text till Sveriges makthavare:

”Vi i Röda Korsets Ungdomsförbund arbetar inte enbart med att lindra effekterna av humanitära utmaningar utan också med att förhindra nya. Vi har ett nytt humanitärpolitiskt program där vi formulerat 19 krav riktade till Sveriges makthavare. De utgår från vad vi möter i vårt dagliga arbete.

Vi träffar allt för ofta ensamkommande barn som separeras i undervisning och sociala aktiviteter inom skolan och som saknar tillräckligt stöd för att klara undervisningen. Vi träffar papperslösa barn som av rädsla för utvisning inte vågar ta sig till skolan.
Röda Korsets Ungdomsförbund kräver att alla barn ges rätten att ta del av samhällsfunktioner utifrån sina behov och lika förutsättningar att klara sin skolgång.

Vi träffar allt för ofta ensamkommande barn som saknar en meningsfull fritidssysselsättning och trygg vuxenkontakt. Vi träffar barn som upplever maktlöshet och kunskapsbrist till följd av bristande barnperspektiv hos myndighetspersonal och godemän.
Röda Korsets Ungdomsförbund kräver att kommuner garanterar alla barn meningsfulla fritidsaktiviteter och att mottagandet av ensamkommande barn hanteras av personer med särskild barnkompetens.

Vi träffar allt för ofta ensamkommande barn som utsatts för kränkningar till följd av användandet av orättsäkra metoder i fastställandet av deras ålder. Vi träffar barn som saknar stöd till familjeåterförening.
Röda Korsets Ungdomsförbund kräver att åldersutredningar ska vara rättssäkra och ske med värdighet samt att barn ska ha samma rätt till återförening med sin familj som föräldrar har med sina barn.

Vi ser allt för ofta hur ensamkommande barn inte behandlas som just barn.  För att en riktig förbättring ska åstadkommas måste makthavare ta sitt ansvar, och ett första steg vore att anpassa sig till kraven i vårt humanitärpolitiska program.”